Hunnestadsmonumentet

Ett monument upptäcks

Det så kallade Hunnestadsmonumentet restes under vikingatidens senare del, runt 985–1035, och stod ursprungligen vid den lilla orten Hunnestad en mil nordväst om Ystad. Det är under just den här perioden som merparten av alla runstenar i Skånelanden restes.

Tecknad bild av runstenar — Ole Worm (1588-1654) - Monumenta Danica (1643).

Alla stenarna restes förmodligen inte samtidigt utan efter hand. Ursprungligen bestod det väldiga monumentet av åtta stenar som resta tillsammans, av vilka tre var bildstenar, två var runstenar, och tre var helt oristade. Fyra av de fem ristade står idag i Historiska museets glasentré, och den femte är ännu förlorad.

På 1620-talet lät den danske antikvarien och fornforskaren Ole Worm (1588–1654) för första gången avbilda monumentet som det då såg ut. Det avtecknas också 1716 av Magnus Dublar Rönnou (1665–1735) men flyttades någon gång därefter, förmodligen under storskiftet i Skåne. Två kom då bort och en slogs sönder. 1814 påträffades delarna i en gärdsgård, och en annan av stenarna hittades av en slump så sent som 2020 i ett gammalt brofundament. Genom avbildningarna av Worm och Dublar har vi likväl en god bild av motivet på den ännu förlorade sista stenen.

En svartvit bild på runstenar i ett vitt rum. Golvet är gjort av kullersten.

Monumentet åter till Historiska museet

De tre stenarna som påträffades i gärdsgården blev först flyttade till parken intill Marsvinsholms slott där det ställdes ut. 1912 överfördes de till Historiska museet som då huserade i Kungshuset. Stenarna ställdes då i vestubulen. När museet flyttade in i sin nuvarande byggnad på Krafts torg 1918 ställdes de ut i museets runstenshall på bottenvåningen (nuvarande Althinsalen). 1952 skulle Historiska museet byggas om och stenarna överfördes istället till Kulturen.

2024 återvände Hunnestadsmonumentet till Historiska museet och installerades museets entré. Stenarna vilar på specialbyggda fundament. Nu visas även stenen som påträffades 2020 för första gången för allmänheten.

Nedan kan du se ett bildspel av hur det såg ut när stenarna installerades i glasentrén.

Stenarna

En stor runsten som är sprucken i 3 delar. En runrad går längs stenen runt en bild på en man med yxa.

På den här stenen, som vid något tillfälle slagits sönder, ser vi en runrad och en figur med en yxa. Genom Ole Worms avbildning från 1620-talet tiden kan vi få en mer fullständig uppfattning av hur figuren såg ut – iklädd lång rock. Längs runraden står det:

× osburn × (a)u(k) × tumi × þaiʀ × sautu × stain × þansi × a(f)[t]iʀ × rui × auk × laikfruþ × sunu × kuna × han[t]aʀ ×

Åsbjörn och Tumme de satte denna sten efter Roe och Lekfröd, söner till Gunne Hand.

Stenen restes alltså av Åsbjörn och Tumme över männen Roe och Lekfröjd. Deras fader Gunne Hand är faktiskt omnämnd på en annan runsten från trakten, på vilken det står att han ägde ”Gussnava” – kanske en lokal storgård.

Motivet är intressant. Yxan var ett statusvapen under vikingatiden och kanske var Gunne Hands söner Roe och Lekfröjd just krigare av betydelse. Många andra tolkningar av motivet har också lagts fram, såsom att det rör sig om en sköldmö – som Ole Worm själv trodde – Sankt Olof, Oden, Tyr m.fl.

En numera populär teori är att bilden föreställer en väring, det vill säga en nordisk krigare som gått i tjänst hos den bysantiska kejsaren i Konstantinopel. Väringagardet var en beryktad och fruktad främlingslegion av nordmän som fungerade som elitförband och livgarde åt den bysantiska kejsaren, och som existerade kring 900–1100. Väringarna bar nämligen sina yxor på just höger axel, likt mannen på stenen, och var klädda i blå långrock i sidenbrokad – en form som vi vet att den nu skadade figuren haft. Kanske hade Roe och Lekfröjd varit väringar i kejsarens tjänst?

En droppformad runsten med en runrad längs stenens kant. Ett kors är ristat i mitten.

På nästa sten ser vi en runrad och ett grekisk kors med en liten svastika – en vanlig symbol vid tiden. Längs runraden kan vi läsa om ett generationsskifte. Nu har nämligen Tumme, som hjälpte till att resa förra stenen, också gått bort. Vi läser:

× osburn × snti × stain × þansi × aftiʀ × tuma × sun × kuna × hantaʀ ×

Åsbjörn satte denna sten efter Tumme, son till Gunne Hand.

Att det nu dyker upp ett kors kan vittna om att kristendomen kommit, men det faktum att korset inte är lika djupt hugget som runraden har fått vissa forskare att misstänka att det tillfogats senare än då runorna höggs.

Runorna hade utvecklats efter det material de avsågs användas på – sten, ben, trä osv. – och blev följaktligen kantiga. I sten höggs de in med huggmejslar och klubba, förmodligen av specialutbildade personer med detta som yrke, men de ristades också in i andra material. Funtharken fungerade som ett alfabet, men runorna ansågs också besitta magisk kraft och kunde användas på amuletter, för förbannelser eller annat övernaturligt.

Futharken, som användes i Skandinavien och de germanska områdena, var inte någon renodlat nordeuropeisk innovation. Om detta vittnar inflytandet från det latinska alfabetet, som är ännu äldre, i form av bokstäverna S, I, R, B och T. Bokstaven Þ, som vi ser i ”þansi” (denna) uttalades ”th”, (som i engelskans ”the”) och fanns kvar långt in i medeltiden och används fortfarande i isländskan. Kryssen markerar mellanrum mellan orden.

En lång sten med ristad figur som rider på ett djur.

Eftersom denna höga bautasten saknar runor kallas den bildsten. Bilden har tolkats som trollkvinnan Hyrrokkin (”Den av elden ihopskrumpna”). I Snorres Edda från ca: 1220 dyker hon upp vid Balders dödsfärd: Efter att Oden och de andra gudarna misslyckats att skjuta ut hans väldiga dödsskepp Hringhorne i vattnet tillkallas Hyrrokkin från Jotunheim, jättarnas rike. Hon kommer då ridande på en varg med en huggorm som tygel. Hon skjuter ut skeppet så det slår lågor om kölen och hela landet skälver. Balders död räknas som en nyckelhändelserna som sätter i gång ragnarök.

En sten där man svagt kan se konturerna av en inristad bild på ett djur.

Den här bildstenen var länge försvunnen men hittades av en slump i ett brofundament utanför Hunnestad 2020 och visar ett hjortliknande djur med huggtänder, klor och stora markerade horn.

Vad motivet föreställer är inte klarlagt. Motiv med stora fyrbenta djur är vanliga i dansk fornnordisk konst, och kan ha sin förebild i den nordengelska konsten – så kallade ”anglean beasts”. En teori är att det rör sig om hjorten Eikthyrnir (Ektörne). Eikthyrnir stod på Valhalls tak och livnärde sig på världsträdet Yggdrasils grönska och från dess horn droppade vätska som regnade ner och blev till åar och vattendrag.

En tecknad bild på en sten som har ett inristat djur.

Den sista bildstenen, som ännu är förlorad, verkar visa en varg och en ansiktsmask eller möjligen en sol – kanske Fenrisulven eller hans son Sköll som vid Ragnarök jagar i kapp och slukar solen. Kanske ligger den också i en gärdsgård någonstans utanför Hunnestad eller är inmurad i någon husgrund, och bara väntar på att bli återfunnen.

Färgerna

tre runstenar står bakom glas. På glaset finns bilder i framförallt rött och guld som visar hur stenarna har varit målade.

Ristningarna på tre av stenarna är ifyllda med röd färg. Detta är något som man i modern tid ofta gjorde för att framhäva ristningarna. Ifyllnaden speglar inte nödvändigtvis hur stenarna såg ut när de ursprungligen restes. Det betyder dock inte att de inte kan ha varit bemålade.

I samband med att man konserverade den nyfunna bildstenen gjordes analyser för att undersöka eventuella färgrester. Detta gjordes bland annat med pXRF, en metod där man med hjälp av röntgenstrålar undersöker vilka grundämnen som ett föremål består av. Resultatet visade inga tydliga spår av färgämnen på stenen.

På glaskubens utsida kan man se rekonstruktioner av hur stenarna kan ha varit färglagda. Detta är en tolkning baserat på tillgängliga färger under vikingatiden.