Javascript är avstängt eller blockerat i din webbläsare. Detta kan leda till att vissa delar av vår webbplats inte fungerar som de ska. Sätt på javascript för optimal funktionalitet och utseende.

Webbläsaren som du använder stöds inte av denna webbplats. Alla versioner av Internet Explorer stöds inte längre, av oss eller Microsoft (läs mer här: * https://www.microsoft.com/en-us/microsoft-365/windows/end-of-ie-support).

Var god och använd en modern webbläsare för att ta del av denna webbplats, som t.ex. nyaste versioner av Edge, Chrome, Firefox eller Safari osv.

Lunds universitets anatomiska samling

Sedan 1995 förvaltar Historiska museet en anatomisk samling – en av tre anatomiska samlingar i Sverige. Samlingen, som grundades av professor Arvid Henrik Florman under tidigt 1800-tal, tillhörde tidigare Anatomiska institutionen vid Lunds universitet som lades ner 1995. Här berättar vi mer om samlingen och varför den finns hos oss.

Ark med förteckningar från Anatomiska arkivet.

På Anatomiska institutionen användes kvarlevor bland annat inom medicinsk forskning, då bland annat läkarstudenter utbildades i kroppens anatomi vid institutionen. Det var också anatomer som, innan osteologi blev ett etablerat ämne, analyserade arkeologiskt funna skelett. Därför finns det en hel del arkeologiska kvarlevor i samlingen.

I Lund, liksom vid andra anatomiska institutioner i Sverige, användes också kvarlevor exempelvis för att beskriva variationer mellan olika grupper och olika tidsperioder. Denna fysiska antropologi växte upp under 1800-talet. Arvid Henrik Florman och Sven Nilsson utvecklade från början systemet som användes för detta, ett system som övertogs av Anders Retzius vid Karolinska institutet och fick namnet skallindex.

Den anatomiska samlingen är sluten, det vill säga inga nya kvarlevor inkommer till den. De sista kvarlevorna införlivades troligtvis under Carl Magnus Fürsts tid som professor på Anatomiska institutionen, 1888–1919. Under Fürsts tid växte samlingen som mest. Lund som stad utvecklades och stora utgrävningar gjordes i staden, vilket ledde till att flera av stadens kyrkogårdar utgrävdes och kranier från gravarna införlivades i samlingen.

Vad innehåller den anatomiska samlingen?

Samlingen omfattar ungefär 1700 mänskliga kvarlevor. Största delen utgörs av kranier, men det finns även 33 mer eller mindre kompletta skelett varav 26 är monterade på träställningar.

Kvarlevorna härstammar från förhistorisk tid till 1800-tal och kommer från både Sverige och utlandet. Framförallt rör det sig om anonyma individer från några av alla de kyrkogårdar som fanns i det medeltida Lund, men också av förhistoriska och etnografiska kvarlevor och en stor samling lösa underkäkar. I samlingen ingår även en samling gipsavgjutningar av huvuden och kranier, ett arv efter 1800-talets kortvariga frenologi, samt arkiv och fotonegativ i form av glasplåtar.

En mindre del kvarlevor är efter individer, både namngivna och anonyma, som enligt 1800-talets lagar efter sin död skickades till Anatomisalen i Lund för dissektion och efteråt inkorporerades i samlingen. De flesta av dessa individer är skåningar som avlidit genom självmord. Några har dött på fängelser eller på sjukhus, och en individ är avrättad. Alla dessa kategorier är sådana som enligt tidens lagar skulle skickas till Anatomisalen för dissektion, så att dåtidens läkare fick lära sig kroppens anatomi.

Tårtdiagram som visar fördelningen i Lunds universitets anatomiska samling.

Procentuellt omfattar samlingen följande:
Medeltida anonyma kvarlevor, framförallt från kyrkogårdar inom Lunds medeltida stadskärna: 60 %
Förhistoriska kvarlevor med känd fyndlokal, främst från södra Sverige: 10 %
Etnografiska kvarlevor (inkl. urfolk och minoriteter): 10 %
Kvarlevor efter individer som dog under 1800-talet och efter dissektion införlivades i samlingen: 10 %
Lösa underkäkar: 5 %
Gipsavgjutningar av kranier och huvuden: 5 %

Siffrorna är ungefärliga och uppdateras efter den inventering som museet sökt medel för.

Individerna i samlingen kommer från ett flertal olika nationer, utöver Sverige.

Tabell som visar Anatomiska samlingens kvarlevors ursprung.

Vad vi känner till är 15 från Grönland, 12 från USA, 9 från Egypten, 8 från Indonesien, 7 från Tyskland, 4 från Frankrike, 2 från Ecuador och 2 från Papua Nya Guinea. Från Argentina, Danmark, Finland, Indien, Kina, Ryssland, Schweiz, Spanien, Sri Lanka, Sydafrika, Malta, Norge, Kanada finns, utifrån den kunskap vi har, en kvarleva från vardera landet.

Redan återlämnade kvarlevor är: 3 till Nya Zeeland, 3 till Australien och en individ från Polen.

Hur kom kvarlevorna till samlingen?

Kvarlevorna har inkommit till samlingen framför allt genom arkeologisk utgrävning. Detta gäller främst de medeltida kvarlevorna från Skåne, samt de flesta förhistoriska svenska kvarlevor. De flesta kvarlevor från utlandet har kommit till samlingen genom inköp, byte eller gåva. De så kallade dissektionsskeletten inkom till samlingen genom dåtidens lagstiftning.

Varför forska på mänskliga kvarlevor?

Ben är betydelsefulla informationsbärare och det är viktigt att dessa, liksom museets övriga samlingar, är tillgängliga för forskning. Forskning på mänskliga kvarlevor kan exempelvis ge information om förhistorisk kost, sjukdomar under medeltiden eller livsvillkor för fattiga under 1800-talet. Modern forskning i den anatomiska samlingen omfattar framförallt de arkeologiska förhistoriska eller medeltida kvarlevorna. Historiska museet beviljar inte access till mänskliga kvarlevor om de ingår i ett pågående återlämnande. Undantag ges till personer involverade i återlämnandet. Forskning på kvarlevor från urfolk och minoriteter tillåts numera inte utan berörda gruppers tillstånd.

Repatriering

Repatriering betyder i detta fall återlämnande av en mänsklig kvarleva till sitt ursprung. Museet har vid tre tillfället repatrierat kvarlevor: till Australien (2008 samt 2018) och till Nya Zeeland (2010). 2005 begravdes också kvarlevan av en judisk man från ryska Polen vid Judiska kyrkogården i Malmö. 

Historiska museet och Lunds universitet är positivt inställda till den försoningsprocess som en återlämning kan innebära. Vi hoppas på att ha en öppen kommunikation med berörda grupper. Historiska museet är medlem i ICOM (International Council of Museums) och följer ICOMs etiska regler för museer gällande hantering och återlämning av kvarlevor. FN:s deklaration om urfolks rättigheter tas också i beaktande om museet hanterar kvarlevor av sådan karaktär.

Vad är det som tar så lång tid?

Repatriering är en process som i värsta fall kan ta flera år. Anledningarna till det är flera. Först och främst måste vi vara helt säkra på att det är rätt kvarleva som lämnas ut till rätt grupp eller till rätt land. Detta kräver mycket efterforskning i bland annat arkiv.

Den formella processen kan ta lång tid. Ofta kommer det in en formell begäran till museet från en grupp eller ett land. Då inleder museet processen med repatrieringen med att kontakta Lunds universitet, som är museets huvudman. I samband med det påbörjas också efterforskningen kring kvarlevorna. Historiska museet beviljar inte tillgång till eller fotografering av mänskliga kvarlevor som ingår i ett pågående återlämnande. Undantag ges till personer involverade i återlämnandet. Lunds universitet utser en projektledare som i samarbete med museet ska samordna repatrieringen. Därefter utarbetar museet ett underlag med information om kvarlevan eller kvarlevorna. Vilka kvarlevor gäller det, var kommer de ifrån, vad finns det för information. Eftersom Lunds universitet är en statlig myndighet skickas ärendet därefter till regeringen för beslut.

Samiska kvarlevor i den anatomiska samlingen

I den anatomiska samlingen ingår det sju kvarlevor av troligt samiskt ursprung. Sex av dessa är från den svenska sidan av Sápmi, en är från den norska sidan av Sápmi. Inga kvarlevor från Sápmi har än så länge repatrierats. 2021 inkom en hemställan till Historiska museet gällande repatriering av en kvarleva från Arjeplog. Denna hemställan ställer sig Lunds universitet bakom. Ärendet är pågående. Forskning på samiska kvarlevor tillåts numera inte utan att kontakt med Sametinget är etablerad. 

Mer detaljer om de samiska kvarlevorna hittar du här

”Detta är platsen där det behagar livet att bistå döden – förnyad kunskap om den anatomiska samlingen vid Lunds universitet”

Så heter det nyligen inledda forskningsprojekt som museet har sökt medel från Riksbankens Jubileumsfond för – i syfte att utföra en proaktiv inventering av samlingen. Inventeringen syftar till att få fram information om kvarlevorna, genom till exempel en grundläggande osteologisk analys och arkivforskning. Den osteologiska analysen registrerar ålder, kön och eventuella sjukdomar och skador. Genom framför allt arkivforskning kommer vi förhoppningsvis att kunna härleda vissa kvarlevor (som nu saknar proveniens, det vill säga vi känner inte till deras härkomst eller ursprung) till deras geografiska och etniska tillhörighet. Inventeringen gör vi för att dels underlätta vid eventuella framtida repatrieringar genom att förkorta processen. Även rengöring och vård av skelett och montage utförs, så att samlingen bevaras för framtiden. Riksantikvarieämbetets stöddokument är en grund för detta arbete.

Projektet presenteras i en rapport som kommer tillgängliggöras på olika kanaler och på en projektsida på hemsidan. Under tiden projektet pågår kommer vi att uppdatera med information.

Utställning av mänskliga kvarlevor

museet finns det mänskliga kvarlevor i nästan alla utställningar. De får aldrig användas som rekvisita. Skeletten ingår i museets arkeologiska samlingar och har inkommit till museet genom arkeologiska undersökningar med stöd i kulturmiljölagen. Inga kvarlevor från den anatomiska samlingen är i dagsläget utställda, och kvarlevor av urfolk eller minoriteter ställs aldrig ut utan tillstånd av berörda grupper.

På museet har kvarlevor ur den anatomiska samlingen ingått i utställningen Döden – ett bekymmer? visades delar av samlingen upp tillsammans med kvarlevor ur museets arkeologiska samling. Utställningen syftade både till att berätta om ett undangömt och mörkt kapitel ur universitetets historia, vad samlingen har använts till men även vad mänskliga kvarlevor kan tillföra förståelsen av till exempel äldre tiders kost och hälsotillstånd.

I den kommande utställningen Att samla ingår frenologiska gipsavgjutningar ur den anatomiska samlingen. Inga riktiga mänskliga kvarlevor från anatomiska samlingen ingår och inga avgjutningar av minoriteter eller urfolk ställs ut.

Andra museer kan komma in med låneförfrågningar till utställning av föremål och kvarlevor, även ur den anatomiska samlingen. Beslut om utlån tas av Historiska museets museinämnd. Kvarlevor efter urfolk och minoriteter lånas inte ut och museet lånar inte ut mänskliga lämningar för att användas som rekvisita.

Länkar:

Varför började Lunds universitetet samla mänskliga kvarlevor? Hur föddes intresset? Och varför är den anatomiska samlingen fortfarande viktig? Studentvärden Viggo Johnsson träffar Jenny Bergman, antikvarie på Historiska museet och ansvarig för samlingen.
Hur används den anatomiska samlingen idag? Hur vårdas den, och vad kan skeletten berätta för oss? Viggo Johnsson talar vidare med samlingens ansvariga antikvarie Jenny Bergman, möter konservatorn Maria Jensen och osteologen Maria Petersen.
Vilka var det som hamnade i samlingen? Hur hade de levt och dött? Vad hade man kropparna till, och hur påverkade dåtidens syn på till exempel självmord och dödsstraff? Viggo Johnsson möter arkivarien Fredrik Tersmeden på Lunds universitetsarkiv.

Letar du efter arkivuppgifter?

Viss information om individerna i Anatomiska samlingen finns i arkivet på Historiska museet, men på Universitetsarkivet vid Lunds universitet finns ytterligare handlingar från Anatomiska institutionen samt Medicinska fakultetens arkiv. För att hitta information om exempelvis en släkting som enligt kyrkböckerna efter sin död skickades till Anatomisalen, kontakta universitetsarkivet [at] legal [dot] lu [dot] se

Foto på museiguide som visar stenåldersgrav för skolbarn.
Förskolebarnen är trollbundna när museivärden Maria Petersen visar en sjutusenårig grav för dem. På museet får barnen spännande inblickar i dåtidens människors hälsa och livsvillkor i en ständig dialog mellan populärvetenskap och nyfikenhet.