Javascript är avstängt eller blockerat i din webbläsare. Detta kan leda till att vissa delar av vår webbplats inte fungerar som de ska. Sätt på javascript för optimal funktionalitet och utseende.

Webbläsaren som du använder stöds inte av denna webbplats. Alla versioner av Internet Explorer stöds inte längre, av oss eller Microsoft (läs mer här: * https://www.microsoft.com/en-us/microsoft-365/windows/end-of-ie-support).

Var god och använd en modern webbläsare för att ta del av denna webbplats, som t.ex. nyaste versioner av Edge, Chrome, Firefox eller Safari osv.

Om projektet

Ett tvärvetenskapligt forskningsprojekt om Vipeholm

Under krigsåren 1941–1943 dog ett ovanligt stort antal intagna på Vipeholm. Varför vet vi inte med säkerhet ännu. Genom tvärvetenskaplig arkivforskning arbetar fyra forskare under fyra år med att ta reda på vad som egentligen hände.

Hur tar ett välfärdssamhälle hand om sina marginaliserade, mest sårbara invånare? Och hur förändrades synen på de människor som inte kunde lönearbeta?

Under några av 1940-talets första år dog 200 av de patienter som bodde på Vipeholms sjukhus för vad man på den tiden kallade ”osnygga obildbara sinnesslöa”. Hit remitterades människor med grava intellektuella funktionshinder i kombination med oförmåga att hantera sin personliga hygien och tendens till aggressiva utbrott: som hade behov av mycket hjälp av personalen. Kön till de 1000 platserna var lång. De söktes av de anhöriga själva, sjukhus och andra vårdinstitutioner för patienter med mindre behov.

Men vad berodde det på, att så många dog under de här åren? Kan det ha handlat om medveten svält till döds, eutanasi – vilket har framförts men aldrig letts i bevis i något forskningsprojekt? Vilka idéer, vilka åsikter och vilken kunskap genomsyrade ledningen för Vipeholmssjukhuset?

Det vill en tvärvetenskaplig forskargrupp nu ta reda på genom att frammana bilden av dåtidens vardag på Vipeholmssjukhuset. Det finns ett rikt pressmaterial och ett rikt arkivmaterial att tillgå: patientjournaler, foton, filmer, brev, teckningar, ljudinspelningar, personalens ansökningshandlingar, incidentrapporter, sjukhusledningens korrespondens med anställda, med Medicinalstyrelsen och med kollegor utanför sjukhuset.

Forskningsprojektet, som innehåller fyra delstudier och involverar fyra forskare, syftar till att i möjligaste mån kasta nytt ljus över vad som egentligen kan ha hänt under de år under andra världskriget då dödstalen på Vipeholmssjukhuset steg. Genom att med hjälp av källmaterialet kartlägga dödsorsakerna, kommer forskarna – vetenskapshistorikern Elin Bommenel, funktionshindersforskaren Kristina Engwall, vetenskapshistorikern Anna Tunlid och psykiatrikern och historikern Malin Appelquist att tillsammans lägga ett pussel som ger oss en ökad förståelse för hur välfärdsstaten historiskt har hanterat människor utanför normen – i det här fallet patienterna på Vipeholmssjukhuset.

Foto på en sida ur Vipeholmssjukhusets årsrapport för 1941.
Vipeholmssjukhuset sammanställde varje år en årsberättelse. Bakom varje siffra i kolumnen för antalet döda, döljer sig ett människoöde – och en medicinsk journal. De journalerna är, med rätta, sekretessbelagda. Inom kort hoppas forskargruppen få tillstånd att läsa dem i forskningssyfte, för att få större klarhet i vad som ledde fram till döden. Dåtidens arsenal av mediciner mot infektioner var liten. 1941 hade sulfa inte ens använts i ett decenniums tid, och penicillin togs i bruk i Sverige först 1944.